Från steroider till cirkelträning och flöde – 60 års utveckling inom MS-behandling

När jag fick min MS-diagnos den 22 maj 2018, och chocken över beskedet hade lagt sig, så började tankarna att snurra. Snurrandes på högvarv för att hitta förklaringar och söka lösningar. Vad var det för rön som gällde nu för tiden? För jag gissade att rönen hade ändrats med åren, och precis så var det.

Livsstilen med MS, Multipel Skleros, när det kommer till mat, dricka, träning, rörelse, medicinering, rehabilitering och återhämtning? Hur ser det ut idag, jämfört med för årtionden bakåt?

Vad är det som gäller för en MS-sjuk när det kommer till vardagen år 2026? Vad kommer vi att lära oss för nytt i år?

Tankar, erfarenheter och över ett halvt sekels studier och utveckling. 

Ibland tänker jag på hur annorlunda allt hade sett ut om jag hade fått samma besked på till exempel 60-talet, 80-talet eller 90-talet.

För hur vi har bemötts, behandlats och coachats vid MS har till stor del berott på när i tiden diagnosen ställdes. Synen på träning, vila, kost och hopp har förändrats radikalt under bara några decennier, vissa förändringar har tillkommit bara de senaste åren.

Det är nästan svårt att tro, men faktum är att mycket av det som idag känns självklart, till exempel att träning är bra, en gång var förbjudet(!). 

Kort sammanfattning av vad du har att förvänta dig av denna artikel:

• MS-vården har gått från passiv vila → till aktiv träning och flödestänk.

• Bromsmediciner utvecklades på 1990–2000-talet men är inte hela lösningen.

• Mikrocirkulation, återhämtning och livsstil spelar större roll idag.

• Min egen resa visar att kroppen kan mer än vi tror när förutsättningarna finns.

1960- och 70-talet – vila, vila och ännu mer vila

Om du fick MS på 60- 70-talet, så var budskapet tydligt: Spara på den lilla energi du har.

Patienter uppmuntrades att vila mycket och undvika ansträngning. Man trodde att värme och fysisk aktivitet kunde förvärra sjukdomen. Kortison började användas som brandsläckning vid skov, och någon bromsmedicin fanns inte.

Forskningen var fortfarande i sin linda, och på många håll sågs MS som ett tillstånd utan påverkan av livsstil, vilket idag känns främmande.

Rehab bestod ofta av lätt gymnastik, ibland passiv rörelseträning, men fokus var mer på att inte tappa än på att bygga upp.

Kostråden varierade, vissa läkare hänvisade till låg-fettdiet, andra menade att det inte spelade någon roll alls.

I efterhand kan man förstå att mycket av den rörelse som uteblev kanske handlade om just detta, att kroppen aldrig riktigt fick chans att komma igång igen. Med stillasittande kommer dålig cirkulation, svullnader och ytterligare trötthet. Det blir en ond cirkel.

Studier som speglar tiden:

• Prednisolon vid MS-skov (Lancet, 1961): visade ingen långtidseffekt av steroider på sjukdomsförloppet, bara kortvarig lindring.
  👉 PubMed 13770773

• Översikt 1958–1970: Högdos-kortikosteroider hjälpte vid akuta skov men inte som långtidsbehandling – vilket förklarar varför kortison än i dag används kortvarigt.
  👉 PubMed 2819752

1980-talet – små steg mot rörelse

Under 80-talet började fysioterapin sakta kliva fram. 

Man insåg att fullständig inaktivitet snarare försämrade funktionen.

Ändå rådde en försiktighet. Många neurologer varnade fortfarande för "överansträngning" och trötthet.

Jag har pratat med personer som fick sin diagnos då. De berättar om hur de fick höra:

Ta det lugnt. Träna lite – men inte för mycket.

Rehab kunde innebära simning eller gångträning, men utan puls, utan intensitet.
Forskningen började också visa att MS var vanligare ju längre från ekvatorn man bodde, men ingen visste varför. Idag vet vi att D-vitamin, solljus och inflammation spelar in, men då var det mest en geografisk gåta.

Än idag, trots all modern forskning, upplever jag att vissa saker reflexmässigt viftas bort.

Det räcker ibland med att en idé inte funnits sedan 70-talet för att den ska betraktas som suspekt.

Värme-känslighet? Förklarades länge med vaga teorier. 

Träning? Sågs tidigare som farligt. 

Kost? "Inte relevant." 

Rörelse och cirkulation? Knappast ens nämnt. 

Det är som att delar av MS-fältet fortfarande bär med sig en försiktighet från förr, där man hellre håller fast vid det man känner igen, än utforskar det som faktiskt kan göra skillnad. Som om vi glömt att lika mycket som vi lärt oss genom åren, har vi också haft fel – många gånger. 

Och därför behöver vi fortsätta vara nyfikna, öppna och beredda att prova oss fram. 

För min egen del hade jag aldrig upptäckt värdet av träning, flöde och mikrocirkulation om jag bara hade lutat mig tillbaka på det man "alltid sagt".

Studier som speglar MS under 80-talet:

• 1987 (Neurology): Högdos-steroider i korta kurer gav snabbare återhämtning vid skov jämfört med äldre ACTH-behandling, men fortfarande ingen långtidsbroms eller hållbar läkning.
  👉 PubMed 2820358

1990-talet – ett steg framåt på papperet, men långt ifrån en lösning

När man pratar om 90-talet i MS-historien lyfts ofta 1993 fram som ett "genombrott". Det var då den första bromsmedicinen, interferon beta-1b, godkändes. På MR-bilder syntes färre inflammatoriska fläckar, och i statistiken minskade skovfrekvensen, i alla fall något.

Men verkligheten för många patienter var mer komplex. Effekten var modest, ofta i storleksordningen 20–30 %. Biverkningarna kunde vara tuffa: influensaliknande symtom, feber, värk, depression, injektionsreaktioner. 

Det var långt ifrån en universallösning, och långt ifrån det hopp som idag ibland skrivs in i historien.

Det är viktigt att vara ärlig med det. För många innebar interferon snarare ett "försök" än en verklig förändring. Ett första stapplande steg i rätt riktning, absolut, men inte den pusselbit som avgjorde framtiden.

Det riktigt spännande under 90-talet var något annat, något som inte fick lika stora rubriker:

Forskningen började äntligen titta på kroppen som helhet.

Studier visade att träning inte gjorde MS värre.

Snarare tvärtom: balans, gång, energinivåer och livskvalitet förbättrades när människor rörde på sig.

Och för mig är det just här som den stora förändringen ligger.
Inte i sprutan eller tabletten, utan i insikten om att vi kan påverka mycket själva genom rörelse, återhämtning, livsstil och i dag även genom att stötta kroppens naturliga flöden och cirkulation.

Interferonet blev en historisk markör.
Men det var inte lösningen.
Det var mer som en dörröppnare till att våga tänka nytt.

2000-talet – träning blir medicin

Under 00-talet exploderade utvecklingen av läkemedel, och med den även förståelsen för helheten. 

Forskningen visade att träning ökade energin, förbättrade gångförmågan och minskade tröttheten.

Samtidigt började man prata om kost, rökstopp och D-vitamin som skyddande faktorer.

Även om ingen då nämnde ordet mikrocirkulation, så låg tanken där: att blodflöde, syretillförsel och vävnadens miljö påverkar hur nervsystemet återhämtar sig. Effekterna av träning och rörelse helt enkelt. Det är just här som mitt eget engagemang kommer in, för idag vet vi att det går att påverka den delen av cirkulationen på ett konkret sätt, inte bara genom träning. 

Det är inte alla som kan träna. Men alla kan ha en optimerad cirkulation.

Viktiga studier från den här tiden, när träningen togs på allvar:

• 2004 (Randomiserad studie): Sex månaders träning förbättrade gånghastighet och var helt säker vid mild till måttlig funktionsnedsättning.
  👉 PubMed 15596746

• 2005 (Systematisk översikt): Slutsats – träning förbättrar kondition, styrka och välmående vid MS, och bör rekommenderas mellan skoven.
  👉 PubMed 15674920

2010-talet – från passiv till proaktiv

När jag fick min diagnos 2018 hade synen på MS förändrats i grunden jämfört med tidigare årtionden.
Det handlade inte längre om att bara överleva, utan om att leva så bra som möjligt.

Träning var självklart, men jag tycker ändå, med facit i hand, att det kom i skuggan av läkarnas fokus på medicin. Intresset för träning, kostråd, vitaminer, sömn och stresshantering fick drivas av mig själv, och mitt egna intresse för studier. Trots att vi nu visste hur viktig helheten var.

Läkarna och annan sjukhuspersonal sade inte emot, men deras fokus styrdes alltid tillbaka till deras läkemedel och medicinska behandlingar. Och det är okej. 

Bara vi är medvetna om att mediciner inte representerar helheten.

På flera rehabcenter, inklusive där jag själv gick, började man använda hårda cirkelträningspass, högintensiv träning och strukturerad fysioterapi. Något som hade varit otänkbart bara 20 år tidigare.

Jag minns att jag frågade terapeuterna hur de hade upplevt utvecklingen och skillnaderna i deras rehabiliteringsprogram genom åren, och svaret för tydligt. Bara tio år tidigare hade ett "träningspass" varit en kort och långsam promenad till parken där det intogs en fika. Inget annat.

När jag sedan började läsa studierna förstod jag att detta faktiskt är en vetenskapligt beskriven mekanism, något som inte bara känns, utan som mäts. Inte bara träningen i sig, utan även effekterna av träningen. Förutom det uppenbara med bättre kondition och styrka, även en tydlig effekt på vår mikrocirkulation. Blodflödet i våra minsta kärl.

Studier som banade väg för träning och cirkulation:

• 2011 (RCT): Högintensiv styrketräning förbättrade styrka, balans och minskade fatigue – tvärt emot de gamla "ta det lugnt"-råden.
  👉 PubMed 21475078

• 2013 (Översikt): Stark evidens för att träning förbättrar kondition, styrka och livskvalitet vid MS.
  👉 PubMed 23669008

• 2018 (Perfusions-MRI): Minskad hjärnperfusion (blodflöde) kopplas till symtom och vävnadsförlust – tydlig koppling till mikrocirkulationen.
  👉 PMC 7410640

2020-talet – broms, helhet, flöde och framtid

I dag har man i alla fall börjat prata om hjärnhälsa och vaskulär hälsa som en del av MS-vården, även om det är en lång väg kvar att vandra. 

Läkemedelsmässigt ligger fokus tydligt på broms, och det är de första vägledningar du som MS-sjuk får när du diagnostiseras. Ta bromsmedicin. Jag säger inte att det kan ha sin plats, men jag uppmanar å det starkaste till att även se helheten.

Rehab handlar om att aktivera både muskler, hjärta, hjärna och mikrocirkulation.
Vi vet idag att blodflödet i hjärnans små kärl påverkar myelinet, återuppbyggnaden och energin i cellerna. Det finns det studier på.

Den senaste studien som publicerades inom detta område berättar vi om i artikeln Träning, mikrocirkulation och MS – ny forskning visar vägen mot verklig reparation, läs gärna den!

Vi vet också att MS ökar längre norrut där solljuset är svagt, D-vitaminet lågt och blodflödet ofta sämre.

Allt hänger ihop.

Och ändå: trots all forskning, alla behandlingar och alla teorier, så finns det fortfarande ingen som sitter på facit. Vi vet inte allt, och det kommer att fortsätta utvecklas under kommande årtionden.

Det är just därför jag vill fortsätta prova, lära och inspirera. Att inte fastna i det som "man trodde förr", utan vara öppen för nya rön och det som faktiskt fungerar här och nu, och vara öppen för det som kanske gäller i nästa årtionde.

Nyare forskning som visar riktningen:

• 2020 (Atlas of MS): Världsdata visar fortsatt stigande prevalens, särskilt i industrialiserade länder – bilden är i ständig förändring.
  👉 PMC 7720355

• 2019–2022 (Perfusions-studier): Cerebralt blodflöde (ASL-MRI) korrelerar till funktion och kognition – mikrocirkulationen spelar roll.
  👉 Neurology 2020
  👉 PMC 6964247
  👉 PMC 9618793

• 2022 (Science): En massiv longitudinell studie visade 32-faldigt ökad risk för MS efter Epstein-Barr-virusinfektion. Det visar hur pusslet ständigt växer – immunologi, virus, blodflöde, miljö.
  👉 PubMed 35025605

Epidemiologi – varför mer MS längre från ekvatorn?

Redan på 1950-talet såg man en tydlig latitud-gradient: ju längre från ekvatorn, desto vanligare med MS. Nyare studier visar att sambandet består, men börjar jämnas ut i takt med att livsstil och kost förändras globalt.

• 2021 (Brain): Stark latitud-gradient på båda halvkloten – var du bor och växer upp påverkar risken.
  👉 Brain 144(7):2038

• 2019 (BMJ): Meta-analys som bekräftar att sol, UV-ljus och D-vitamin spelar skyddande roll.
  👉 PubMed 31217172

Det visar återigen att vi inte har hela bilden. Det finns fler faktorer att utforska: genetik, immunitet, infektioner, livsstil och, jag är övertygad, mikrocirkulationens roll.

Slutord – vi har inte facit, men vi har möjligheter

När jag ser tillbaka på historien är det lätt att förstå hur mycket som förändrats, men också hur mycket som fortfarande är oklart.

Det som var sanning på 70-talet är i dag förlegat.
Det som är standard i dag kommer säkert att se annorlunda ut om tio år.

Men en sak vet jag: kroppen svarar på flöde.

När mikrocirkulationen förbättras, när syret och näringen når fram, då kan vävnader repareras, energi byggas och livet återvända.

För mig har fysikalisk vaskulär terapi genom BEMER blivit en central del i det pusslet, både personligt och professionellt.

Jag tror att framtidens MS-vård handlar om just detta – att se helheten.
Att inte bara bromsa, utan att stimulera, återbygga och ge kroppen de bästa förutsättningarna för att göra sitt jobb.

🔑 Är det dags att ge DIN kropp mer hjälp på vägen?
Vi på Bättre Hälsa Hemma är oberoende återförsäljare av BEMERs produkter.

✅ Vi visar hur fysikalisk vaskulär terapi kan stötta återhämtning, prestation och livskvalitet.
✅ Vi samarbetar med kliniker och terapeuter som vill ligga i framkant av framtidens rehabilitering.
✅ Vi bygger ett nätverk av människor som vill sprida kunskap, hopp och hälsa.

📞 Hör av dig till oss så hjälper vi dig framåt i din resa mot optimerad mikrocirkulation.

🌱 Låt oss utforska nästa kapitel tillsammans – för vi vet ännu inte allt, men vi vet att det går att påverka.

Bilden är från en av mina tuffaste maraton, Stockholm Marathon 2012. Hoppet om att stå där på startlinjen igen en regnig dag har aldrig övergett mig.

Må väl,

Mathias